Svart te

Det som kineserna kallar rött te (hong cha), vårat svarta te (jmf. Bjerke, Petter/Mauris, Vernon 2006: 124) har länge haft mig i ett hårt grepp. Ja, hela mitt liv faktiskt ända tills för två månader sedan. Tills då, när min min gröna våg kom - min vändpunkt, älskade jag mustiga och nästan bittra, starka och tunga svarta teer. Assamteer erbjöd sig då såklart. Jag bryggde dem med mycket teblad för att få fram den smaken jag gillade. Starka teer hade varit min favorit och nu hade jag ett namn på det - Assam blev en klar favorit efter min första teprovning.

Men Darjeeling kittlade mina smaknerver. Vilket te, det är så fint i smaken! Där provade jag vidare med lite olika second flush. Dessa föll mig också i smaken, men inte så som first flush.

Ceylon, stackars ceylon. Varför varför valde de att vara i Liptons gula tepåsar?! Vilket misstag! Jag gillar inte Liptons gula tepåsar. Det teet får man serverat på alla möjliga platser och det smakar alltid dåligt. Den som sätter fram ett fat eller en låda gula Liptontepåsar känner ingen kärlek till te och tycker att de där tedrickarna bara är besvärliga som inte kan dricka kaffe. Ja, och så smakar också teet i dessa påsar.
När jag smakade min första riktiga Ceylon så kände jag bara smaken av Liptons gula tepåsar. Där var det kört för Ceylon i mina ögon. Nu när jag druckit fler olika teer, och märkt hur man känner fler och andra smaker ju oftare man provar ett te (mer om det i ett annat inlägg) så vet jag att en ny ceylonprovning måste göras.

Min farmor har alltid druckit massa spännande teer som alla kallar häxbryggder, ingen i familjen gillar dem. Hon dricker även grönt te. Och min nyfikenhet för andra teer än svarta teer har vuxit och vuxit.

Källa: Bjerke, Petter/Mauris, Vernon (2006): Te. Från Sencha till Lapsang.