Kukicha Extra

Kukicha Extra är ett lättdrucket japanskt te, med en stor andel stjälkar i. Det att man använder "rester" i teet gör det ganska billigt.

Jag tycker det har en ganska rund smak med små hörn av nypon. Det har ingen spenatsmak och är ett gott te. Första gången jag drack det tyckte jag det var väldigt gott (då jämförde jag med det svårare Gyokurosmakerna), men nu efter att ha druckit det ett par gånger så tycker jag inte det är så speciellt längre.

Petter Bjerke skriver att dessa stjälkteer inte innehåller så mycket koffein, lägst av alla japanska teer. Därför är det ett lämpligt kvällste (Bjerke 2006: 68).

På bilden ser man de bryggda tebladen efter första bryggningen.

Källa: Bjerke, Petter/Mauris, Vernon (2006): Te. Från Sencha till Lapsang.

Min första kyusu

Här är en bild på min första kyusu som tappert följde mig genom de svåra första kopparna Gyokuro. Den är inte glaserad på insidan och har ett jättebra finmaskigt filter på insidan. Jag hittade den i en japansk shop i Tyskland (Ja-Mart) som skickade den väl förpackad till Sverige och även mitt första Gyokuro.

Mao Feng

Efter en väldigt svår start för mitt gröna-te-drickande, så hade jag med hjälp av min tetsubin och järnvatten klarat mig över tröskeln och vant mig vid smaken. Jag minns hur det var när jag inte tyckte om öl för många år sedan. Ju mer jag "tvingade" i mig, desto bättre tyckte jag om det. Och tillslut var jag ett stort ölfan, ända tills celiakin uppdagades och slog sönder den drömmen.

Men min gröna dröm fortsätter.
Min kollega Renata i tebutiken sa när jag frågade om hon drack grönt te, att hon nästan bara drack kinesiskt grönt te. Det hade en "enklare" smak, sa hon. Detta kunde jag ju inte direkt tro på, eller i alla fall inte tro att skillnaden var särskilt stor.
Så jag bad Rosella skicka med mig ett kinesiskt grönt te. Hon valde ut Mao Feng till mig. Jag åkte hem och provade. Upplevelsen jag hade med Mao Feng var något alldeles speciellt. En sån mjukhet och sötma och helt underbart gott te hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. Det smakar inte alls som Gyokuro. Bara så gott! När jag la de torra tebladen i den förvärmda kyusun så doftar de stall och hö och detta återspeglas även i smaken.
Detta ledde till att jag varje kväll kokade massa vatten och satte mig i soffan och bryggde mitt Mao Feng om och om igen. Så gott! Och jag tyckte inte jag märkte att jag blev särskilt pigg av det så att jag inte kunde sova sen.

Tills nu är det verkligen mitt favoritte. Ett underbart skönt och runt te.

Gröna vågen

Så kom då dagen, då jag fick mitt första gröna te. Det var oplanerat, jag fick en påse som kom från Kina av en vän. Jag smakade skeptiskt på teet. Jag använde nog kokande hett vatten, så de stackars tebladen hade inte en chans att övertyga mig. Jag gillade det inte och läste nogrannare på påsen och såg att det gått ut datum. Jättebra tänkte jag, en perfekt anledning att slänga alltihop.
Sen dröjde det ett litet tag. Jag hade läst i en teblogg om en tekanna som hade ett finmaskigt "inbyggt" filter i sig: Kyusu. Ju mer jag tänkte på denna tekannan, som jag inte visste hur den såg ut, desto praktiskare verkade hela tanken bakom denna. Att hälla teblad i kannan, hälla på vatten och sen ha färdigt te, ja, det lät praktiskt tyckte jag.
Eftersom jag då inte kunde föreställa mig att dricka te i något annat än en stor klumpig mugg, så var ju kyusun tvungen att vara ganska stor. Den första kyusun som flyttade in hos mig håller 360 ml och fyller gott och väl en stor härlig mugg.

Men min första kyusu förde också ett japanskt te med sig. I Japan produceras bara grönt te, så gissa om det var en påse med grönt te jag fick...
Jag tänkte absolut ge det en chans. Vid det laget visste jag att grönt te inte ska ha kokande hett vatten. Så jag bryggde nog med runt 70-80 gradigt vatten. Mina smaklökar skrek: SPENAT och FISK. Ush, nej, detta kunde man ju omöjligt dricka.
I samma veva drack jag ett Gyukuro (japanskt grönt te) i min tebutik. Jag ville verkligen ge det en chans under rättvisa förhållanden och lät en expert brygga det gröna teet åt mig. Även här, bara spenatsmak. Jag mådde nästan illa när jag kämpat i mig den lilla kannan på 3,5 dl. Sen så ville jag absolut smaka på andra bryggningen, jag hoppades att den skulle smaka helt annorlunda och himmelskt gott. Det gjorde den inte. Även den smakade bara spenat.

Men skam den som ger sig. Jag hem, grävde fram min tetsubin (japansk gjutjärnstekanna) som jag köpt för fem franken på en loppis. Tittade in i denna, såg att den inte var emaljerad på insidan. Ut på nätet och hitta info om oemaljerade tetsubin och fann att de oemaljerade kannorna används till att koka upp vatten i och de emaljerade används till att brygga te i. Det stod även - ger nyttigt vatten berikat på järn (jag har järnbrist) och kan förändra smaken på ditt te. Ah, perfekt tänkte jag. Förändra smaken på det hemska gröna teet och ge mig mera järn. Detta måste provas. Och det gjorde det. Flitigt. Så tyckte jag att mitt japanska te smakade riktigt ok. Och vad pigg jag blev av det.

Senare tog jag med mitt japanska te till tebutiken (där jag för övrigt också jobbar ibland) och frågade där vad det kunde vara. Rosella sa direkt - Gyokuro! Och av fin kvalité, med glansiga mörkgröna blad. Jag vågade knappt berätta att jag hade tänkt slänga teet och nu bryggde det med "järnvatten". Gyokuro av ungefär samma kvalité där kostade över 45 franken för 100 gram. (1 franken ca. 7 kr).
Jag hem igen med mitt dyrbara te. Bryggde det med vanligt (filterat) vatten och med järnvatten. Jag märkte faktiskt ingen stor skillnad längre. Men det viktiga var, jag tyckte inte att det med vanligt vatten smakade bara spenat längre.
Vad hade hänt?

Antagligen har mina smaklökar vant sig vid smaken av japansk Gyokuro. Gott tyckte jag väl inte riktigt än att det var, men jag mådde i alla fall inte illa av att dricka det. Så tetsubinen for in i glömskan igen och Gyokuron bryggdes flitigt.

Svart te

Det som kineserna kallar rött te (hong cha), vårat svarta te (jmf. Bjerke, Petter/Mauris, Vernon 2006: 124) har länge haft mig i ett hårt grepp. Ja, hela mitt liv faktiskt ända tills för två månader sedan. Tills då, när min min gröna våg kom - min vändpunkt, älskade jag mustiga och nästan bittra, starka och tunga svarta teer. Assamteer erbjöd sig då såklart. Jag bryggde dem med mycket teblad för att få fram den smaken jag gillade. Starka teer hade varit min favorit och nu hade jag ett namn på det - Assam blev en klar favorit efter min första teprovning.

Men Darjeeling kittlade mina smaknerver. Vilket te, det är så fint i smaken! Där provade jag vidare med lite olika second flush. Dessa föll mig också i smaken, men inte så som first flush.

Ceylon, stackars ceylon. Varför varför valde de att vara i Liptons gula tepåsar?! Vilket misstag! Jag gillar inte Liptons gula tepåsar. Det teet får man serverat på alla möjliga platser och det smakar alltid dåligt. Den som sätter fram ett fat eller en låda gula Liptontepåsar känner ingen kärlek till te och tycker att de där tedrickarna bara är besvärliga som inte kan dricka kaffe. Ja, och så smakar också teet i dessa påsar.
När jag smakade min första riktiga Ceylon så kände jag bara smaken av Liptons gula tepåsar. Där var det kört för Ceylon i mina ögon. Nu när jag druckit fler olika teer, och märkt hur man känner fler och andra smaker ju oftare man provar ett te (mer om det i ett annat inlägg) så vet jag att en ny ceylonprovning måste göras.

Min farmor har alltid druckit massa spännande teer som alla kallar häxbryggder, ingen i familjen gillar dem. Hon dricker även grönt te. Och min nyfikenhet för andra teer än svarta teer har vuxit och vuxit.

Källa: Bjerke, Petter/Mauris, Vernon (2006): Te. Från Sencha till Lapsang.

I begynnelsen var Camellia sinensis assamica

Min teresa tog fart tidigt på året i 2007.
Jag var nere i stan (Zürich) och letade efter en tebutik jag visste jag hade sett och varit inne i tidigare. Den hittade jag inte, istället förde mig mitt letande till TeaGschwendner. Jag var jätteglad över att ha hittat en tebutik. Och vilket utbud de hade sen! Jag ville äntligen veta skillnaden på svarta teer, så jag köpte ett Darjeeling first flush (Darjeeling SFTGFOP 1 Lingia), ett Ceylon (Ceylon OP Uva Blairlomond highgrown) och ett mustigt Assam (Assam Nr. 5 TGBOP Boisahabi Malty). Hem och prova.

Och vilken skillnad! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men en så stor skillnad hade jag kanske inte kunnat föreställa mig. Där och då väcktes mitt intresse för te och ett stort sug efter mer smaker och kunskap uppstod.