Gong fu cha

Jag har väl egentligen bara provat gong fu cha med mitt kinesiska älsklingste Mao Feng. Många var kvällarna då jag satt med min lilla Yixingkanna och bryggde tebladen till den sista droppen stall- och hösmak.
Jag har varit lite besviken på att Tamaryokuchan inte blir så kul i andra bryggningen. Så nu precis fick jag den spontana idén att ta fem gram blad Tamaryokucha till min lilla svarta kyusu som rymmer 1.5 dl vatten. Jag förväntade mig inga utomordentliga smakupplevelser, men det var ändå värt ett försök. Så jag började med ganska svalt vatten, ca. 55°. Jag lät tebladen dra 30 sekunder och så hällde jag upp i koppen. Bladen i kannan var fortfarande ganska slutna.
Var detta samma te som jag brukar dricka? Det smakade äpple och gott, väldigt gott! När jag brygger det i 75° i två minuter smakar det också väldigt gott, men helt annorlunda än det gjorde nu. Kanske öppnar sig en helt ny värld av smaker nu, när jag upplevt och förstått att gong fu cha verkligen ger andra smaker. (Jag har tyckt att detta verkat lite överdrivet.)
Nästa bryggning var med lite varmare vatten, ca. 60-65°. Jag lät det dra aningens kortare än 30 sekunder. Även nu fanns äpplesmaken kvar, men inte lika starkt. Liksom i första bryggningen smakade också i andra, det sista teet i koppen väldigt sött. Gott!
Efter detta gjorde jag en snabb mellanbryggning med ungefär lika varmt vatten, men jag hällde bara på det över bladen och hällde sedan upp teet direkt. Fortfarande smakade det gott, men inte som min vanliga Tamaryokucha.
Kyusun står och vilar sig i köket nu, redo för fjärde bryggningen.

Darjeeling Oolong Phoobsering

Jag dricker precis en grön Oolong från Darjeeling. Den är tagen ur TeaGschwendners "finest selection", så kvalitén ska det väl inte vara något fel på. Jag hade förväntat mig en ljust blommig, fin Oolongsmak, men det enda jag känner är Darjeeling. En mjuk - utan att vara behaglig - beska dominerar teet, som från ett svart te. Blommigheten från en Oolong uteblir. De torra bladen är spretiga och smala och ljusa till färgen. Färgen på det bryggda teet är ljus, lite brunare än en Darjeeling first flush.

Denna upplevelse väcker en undran om vad som ger teet mest smak. Är det terroiren eller sättet teet bearbetas på som ger teet dess huvudsakliga karaktär? I detta fallet är det definitivt terroiren. Tror jag. Det smakar Darjeeling. Men det kan ju lika gärna bero på sättet de bearbetar teet på i Darjeeling, oavsett vilket te det ska bli.

En Oolong med en stark doft an Indien.

Gyokuro

I kväll drack jag första Gyokuron på länge. Jag hade helt snöat in på Tamaryokucha nu ett tag, men i dag var det dags att dricka något riktigt grönt igen. På bilden ovan ser man även min nya kyusu. Den rymmer 1.6 dl.

I jämförelse med Tamaryokuchan har Gyokuron en fräck smak. En modig, grön och fräsh grönhet. Här kommer lite bilder från min Gyokurostund i kvällsolen.

Tamaryokucha

Det har blivit många underbart smöriga koppar Tamaryokucha den senaste tiden. Jag har verkligen fallit för detta japanska teet. Jag tycker om bladen som är yviga och liknar kinesiska teblad. De är lite gråaktiga, ser lite dammiga ut och de tar mycket mer plats än de hårt rullade Gyukurobladen.

Jag brygger dem i min lila kyusu med fyra gram blad till 3,3 dl 75-80° vatten.

Tyvärr blir andra bryggningen inte så kul, så jag brukar inte brygga mer än en gång.

Här ser man den ganska mörkt gula koppen och de bryggda bladen. Smaken är rund och fet, teet smakar smörigt och är härligt fylligt.

Till denna Tamaryokuchan rekomenderas 80° varmt vatten. Det låter varmt tycker jag, men det blir bra. Jag brukar dock ha något kallare vatten. Jag häller det kokande vattnet i kyusun och värmer den. Sen häller jag vattnet i koppen jag ska dricka ur och vid det laget är vattnet kallare än 80 grader. Sedan häller jag över vattnet över tebladen som fått värmas upp i den ångande varma kyusun och så får bladen dra i två minuter. Medans teet drar häller jag resten av det kokande vattnet ur vattenkokaren i koppen för att hålla den varm. Strax innan de två minuterna är över börjar jag hälla upp teet i koppen. Sen är det bara att sitta ner och njuta.

Matcha på mitt vis

Nu har jag några matchastunder bakom mig. Jag har tillberett matchan utan att vispa upp ett skum. Jag tycker det är godare. Eftersom jag inte har någon riktig matchaskål än heller, så har det varit ganska praktiskt. Här kommer lite bilder.

Jag mäter upp en liten tesked matchapulver.

Med chasen löser jag upp klumparna i det torra pulvret.

Sen häller jag på lite vatten och vispar (snurrar i detta fallet) ihop en tjock vätska, för att utesluta de sista klumparna.

Efter det tillsätter jag 60° varmt vatten och snurrar ihop min matcha. Sen är det bara att njuta. Jag tycker det är en bra storlek på matchan i dessa små koppar. De rymmer ca. 70-90 ml.

Matcha

I fredags drack jag Matcha för första gången. Med stor förväntan såg jag matchan förberedas med två rejält rågade chashaku och såg beundrande på det avocadogröna skummet som uppstod vid vispningen med chasen. Jag var beredd på att kanske inte alls gilla teet, med min första upplevelse med Gyokuro i minnet. Första munnen te övertygade mig heller inte. Det var nästan en gröt damen hade vispat ihop och teet smakade väldigt beskt. Synd tänkte jag. Matchatillberedningen verkade så rolig och jag hade gärna fattat tycke för teet. Men så tänkte jag, jag kommer nog att vänja mig vid smaken. Men någon burk matchapulver fick inte följa med hem från Länggasstee i Bern.

Tillbaka i Zürich i "min" tebutik på Pelikanstrasse så berättade jag om min upplevelse i Bern. Min kollega Rosella, som är ett stort fan av japanskt te, beredde genast en kopp matcha till mig. Dock med en mycket mindre pulverdos, förvisso utan chasen, men med vatten som bara var 60° varmt. Vilken njutning!! Matchan heter Matcha Hikari och säljs för 39.80 Fr (20 gram) hos TeaGschwendner. Detta teet smakade underbart med en tydlig sötma och allt annat än grötigt och beskt. Damen i Bern använde nog alldeles för varmt vatten.

Efter en natts betänketid, köpte jag en dyrbar burk Matcha Hikari. Det fick svida till. Och en Chasen har också fått flytta in. Den är så fin! En chashaku tycker jag mig inte behöva, jag kommer forstätta att dosera sparsamt. Så i dag njöt jag min första matcha hemma. Ljuvligt och uppiggande! Jag provade även att göra en mjölkmatcha. (Jag vet att det är skam över att använda så dyrbart pulver för att blanda en mjölkdrink.) Jag tog lite mer än en halv tesked matcha, cirka en och en halv deciliter helmjölk, en halv tesked socker och två knivuddar vaniljsocker. Vispade flitigt och tillsatte is. Väldigt gott blev det! Det är nästan så jag får köpa den billigare matchan också för att i sommarvärmen kunna njuta fler mjölkmatchadrinkar.

Japan Tamaryokucha

Jag har vunnit en ny japansk favorit: Tamaryokucha. Det är ett te som skuggas innan skörden, men ger en mer kinesisk färg i koppen än vad andra japaner ger. Smaken är inte alls lika "grön" som Gyokuro. Man överraskas av en fyllig smörighet, som är len på tungan. En viss syrlighet dyker upp vid nedgången.
Mycket mer kan jag inte skriva om smaken. Det är ett verkligen gott te och ett perfekt komplement till mig som Gyokuroälskare. Det är en helt annan smak och på så sätt kompletterar teerna varandra bra och passar till olika humör.

Pu-erh i andra halvlek

I morses när jag bryggde mitt pu-erh i gawian så kunde smaken inte riktigt övertyga mig. Men jag var beredd att ge det tid. Jag har en teori om att när smaklökarna känner en smak de aldrig känt förr, så säger de till hjärnan att det inte smakar gott. Som de gjorde till mig när jag drack grönt te de första gångerna. Sen när man har kännt samma smak flera gånger, så känner hjärnan igen smakerna. När den känner igen dem så säger den inte inte gott längre och kan då även upptäcka andra smaker, bakom den första smaken, till exempel spenat. Jag tycker inte alls att Gyokuro smakar spenat längre. Men de första gångerna jag drack Gyokuro så var den enda smaken jag kände spenatsmak. Det var väl den enda smaken som min hjärna kän
nde igen och kunde förmelda mig. Men nu när den känner igen Gyokurosmaken så kan den säga Gyokuro till mig, och den smaken består av massa olika komponenter, som gömmer sig bakom den första smaken man känner (igen).

Men jag tror det pu-erh teet i morses hade mer med bryggtekniken än med smaken att göra. För nu i kväll så tog jag tebladen jag hade kvar från bryggningarna i morses, tillsatte lite nya blad, tog fram min gamla stora engelska tekanna (som faktiskt har en sil, om dock stormaskig) som är glaserad på insidan och så bryggde jag på en halv liter vatten, istället för 90 ml. Vilket är stor skillnad, som gav en stor kontrast i smak. Nu kom de fina tonerna i teet fram och en ganska stark sötma var det första som jag uppmärksammade. Efter sötman kommer de gröna te tonerna fram. Koppen har en jättefin persikofärg.
Men det stora med denna teupplevelsen är att för första gången i mitt liv har en dryck förmedlat mig en bild. Det känns ganska fantastiskt, och lite flummigt. Men när jag satt i mitt kök och drack den mycket lyckade bryggnigen så kände jag först sötma, sen befinner jag mig i en källare bestående av en korridor med många dörrar på varje sida att öppna. Det är ganska mörkt, men det finns flera lampor som ger ifrån sig ett gult källarljus.
Teet smakar inte källare. Men det försätter mig i ett annat rum. Det känns helt fantastiskt och lite konstigt, men mycket intressant.

Pu-erh

Innan jag berättar om min första pu-erh-upplevelse, vill jag tacka Tekoppen (http://texter-om-te.blogspot.com/) för svaret på min gaiwanfråga. Tydligen händer det även med dyrare gaiwaner att passformen på locket inte är perfekt.

(Kul att du och Anders Sveen gillar min blogg. Jag ska försöka att hålla den vid liv. :-))

Pu-erh

Från samma onlinebutik som min gaiwan kommer, kom även mitt första pu-erh. Pu-erh, eller som jag ser att man skriver på svenska pu-er, är det te, som kineserna kallar för svart te. (Det som vi kallar svart, kallar de rött.) Pu-er produceras ofta för att lagras och pressas till hårda "tekakor". Teet lagras och under tiden startar en långsam oxidering. Eftersom tebladen är ligger hårt packade, kommer syret inte åt dem på samma sätt som om de vore lösa. Därför tar denna processen lång tid och därför kan man också lagra teet. Man använder redan oxiderade blad och gröna blad till pu-er. De som redan är oxiderade innan de pressas ihop, kan drickas yngre än de gröna, som behöver längre tid på sig för att mogna (jmf. Bjerke/Mauris 2006: 145-146).

Jordigt är ett ord man ofta stöter på när man läser om smaken på pu-er, men som jag inte kan säga att mitt pu-er smakar.

Det gröna pu-er jag köpte kommer från berget Ban Zhang och är från 2006. Det stod om teet, att det inte har en typisk pu-er-smak, utan en mera fruktig och blommig smak. Eftersom det var mitt första pu-er kan jag ännu inte avgöra om det stämmer. Jag tror jag måste vänja mig vid teet innan jag riktigt kan säga vad det smakar, men det första smakerna som jag kände igen var lite rökigt, lite bittert och mycket smak. Hade jag fått det serverat utan att veta vad det var, hade jag nog tippat på att det var ett ovanligt assam. Trots att det var ett grönt pu-er kan jag inte direkt säga att jag kände en grön tesmak. Men som sagt, det är svårt att säga när man inte har något att jämföra med. Teet var i alla fall hårt pressat och när bladen var bryggda syntes det tydligt att det var ett grönt te. De blöta tebladen doftade lite rabarber tyckte jag. Men det var inget som återspeglades i smaken på teet.

Som man ser på bilden så bryggde jag det i min gaiwan. Jag tror jag kan ha använt lite väl mycket blad, för de första bryggningarna smakade väldigt starkt. (Tyvärr blev bilden lite mörk). Men man ser torra blad, de bryggda bladen och koppen de resulterade i.

Nya teer

I dag var jag i tebutiken och köpte två lite finare oloong från Taiwan och det klassiska drakbrunnteet från kina. Samtidigt kom min första gaiwan och pu erh med posten. I går kom en ny liten kanna med posten, som jag beställt på ricardo (typ ebay/tradera). Så nu blåser det friska vindar i teskåpet. Det ska bli så spännande att prova den nya utrustningen och de nya teerna.

Den lilla nya kannan, som ser precis ut som en yixing, skall bli min oloongkanna. Dels för att den är tjock om magen till formen och för att den inte har någon sil. I och med att oloongblad är stora så kommer de inte åka ut när man häller upp teet. Den har redan "döpts" i oloong och nu hoppas jag att den flitigt tar upp spännande aromer och berikar mina oloongstunder. Den känns dock ganska billig (vilket den ju också var), lite tunn och locket sitter inte så tajt. Med denna kannan kan jag inte som med den kantiga lilla kanna (i förra inlägget) stoppa upphällningen genom att hålla för hålet i locket. Men jag tycker den är söt, den har en bra storlek och den har mörknat fint i färgen efter sitt oloongbad. Så det är bara att använda den och se hur den utvecklas.

Min första gaiwan känns också rätt billig, vilket även den var. Men jag visste inte om jag skulle gilla principen. Jag köpte den för att jag ville ha något i porslin att brygga nya teer "rent" i, för att kunna känna deras sanna smak, utan smaker från kannan det bryggts i. Det syftet skall den nog tjäna. Den rymmer 90 ml vilket jag tyckte var en lagom storlek, eftersom mina små kinakoppar också ligger där omkring.

Vad jag undrar är om locket ska sluta tätt när det ligger mitt över koppen? Självklart ska det släppa ut vatten när man vinklar det. Antingen ska det inte ligga tätt, kanske för att man ska kunna hälla upp utan att vinkla locket, eller så är passformen som den är, för att den var så billig.

Jag ser mycket fram emot att prova pu erh teet. Nu har jag druckit alla sorter (ifall det inte gömmer sig fler där ute i tevärlden) utom gult te och pu erh.
I detta temat återkommer jag.

Ny liten kanna

Här min nya lilla (förhoppningsvis yixing) kanna som jag köpt begagnad. Den har bara bryggt grönt te hos den förra ägaren. :-)

Den rymmer en deciliter. Precis lagom för att brygga grönt te flera gånger.

Kukicha Extra

Kukicha Extra är ett lättdrucket japanskt te, med en stor andel stjälkar i. Det att man använder "rester" i teet gör det ganska billigt.

Jag tycker det har en ganska rund smak med små hörn av nypon. Det har ingen spenatsmak och är ett gott te. Första gången jag drack det tyckte jag det var väldigt gott (då jämförde jag med det svårare Gyokurosmakerna), men nu efter att ha druckit det ett par gånger så tycker jag inte det är så speciellt längre.

Petter Bjerke skriver att dessa stjälkteer inte innehåller så mycket koffein, lägst av alla japanska teer. Därför är det ett lämpligt kvällste (Bjerke 2006: 68).

På bilden ser man de bryggda tebladen efter första bryggningen.

Källa: Bjerke, Petter/Mauris, Vernon (2006): Te. Från Sencha till Lapsang.

Min första kyusu

Här är en bild på min första kyusu som tappert följde mig genom de svåra första kopparna Gyokuro. Den är inte glaserad på insidan och har ett jättebra finmaskigt filter på insidan. Jag hittade den i en japansk shop i Tyskland (Ja-Mart) som skickade den väl förpackad till Sverige och även mitt första Gyokuro.

Mao Feng

Efter en väldigt svår start för mitt gröna-te-drickande, så hade jag med hjälp av min tetsubin och järnvatten klarat mig över tröskeln och vant mig vid smaken. Jag minns hur det var när jag inte tyckte om öl för många år sedan. Ju mer jag "tvingade" i mig, desto bättre tyckte jag om det. Och tillslut var jag ett stort ölfan, ända tills celiakin uppdagades och slog sönder den drömmen.

Men min gröna dröm fortsätter.
Min kollega Renata i tebutiken sa när jag frågade om hon drack grönt te, att hon nästan bara drack kinesiskt grönt te. Det hade en "enklare" smak, sa hon. Detta kunde jag ju inte direkt tro på, eller i alla fall inte tro att skillnaden var särskilt stor.
Så jag bad Rosella skicka med mig ett kinesiskt grönt te. Hon valde ut Mao Feng till mig. Jag åkte hem och provade. Upplevelsen jag hade med Mao Feng var något alldeles speciellt. En sån mjukhet och sötma och helt underbart gott te hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. Det smakar inte alls som Gyokuro. Bara så gott! När jag la de torra tebladen i den förvärmda kyusun så doftar de stall och hö och detta återspeglas även i smaken.
Detta ledde till att jag varje kväll kokade massa vatten och satte mig i soffan och bryggde mitt Mao Feng om och om igen. Så gott! Och jag tyckte inte jag märkte att jag blev särskilt pigg av det så att jag inte kunde sova sen.

Tills nu är det verkligen mitt favoritte. Ett underbart skönt och runt te.

Gröna vågen

Så kom då dagen, då jag fick mitt första gröna te. Det var oplanerat, jag fick en påse som kom från Kina av en vän. Jag smakade skeptiskt på teet. Jag använde nog kokande hett vatten, så de stackars tebladen hade inte en chans att övertyga mig. Jag gillade det inte och läste nogrannare på påsen och såg att det gått ut datum. Jättebra tänkte jag, en perfekt anledning att slänga alltihop.
Sen dröjde det ett litet tag. Jag hade läst i en teblogg om en tekanna som hade ett finmaskigt "inbyggt" filter i sig: Kyusu. Ju mer jag tänkte på denna tekannan, som jag inte visste hur den såg ut, desto praktiskare verkade hela tanken bakom denna. Att hälla teblad i kannan, hälla på vatten och sen ha färdigt te, ja, det lät praktiskt tyckte jag.
Eftersom jag då inte kunde föreställa mig att dricka te i något annat än en stor klumpig mugg, så var ju kyusun tvungen att vara ganska stor. Den första kyusun som flyttade in hos mig håller 360 ml och fyller gott och väl en stor härlig mugg.

Men min första kyusu förde också ett japanskt te med sig. I Japan produceras bara grönt te, så gissa om det var en påse med grönt te jag fick...
Jag tänkte absolut ge det en chans. Vid det laget visste jag att grönt te inte ska ha kokande hett vatten. Så jag bryggde nog med runt 70-80 gradigt vatten. Mina smaklökar skrek: SPENAT och FISK. Ush, nej, detta kunde man ju omöjligt dricka.
I samma veva drack jag ett Gyukuro (japanskt grönt te) i min tebutik. Jag ville verkligen ge det en chans under rättvisa förhållanden och lät en expert brygga det gröna teet åt mig. Även här, bara spenatsmak. Jag mådde nästan illa när jag kämpat i mig den lilla kannan på 3,5 dl. Sen så ville jag absolut smaka på andra bryggningen, jag hoppades att den skulle smaka helt annorlunda och himmelskt gott. Det gjorde den inte. Även den smakade bara spenat.

Men skam den som ger sig. Jag hem, grävde fram min tetsubin (japansk gjutjärnstekanna) som jag köpt för fem franken på en loppis. Tittade in i denna, såg att den inte var emaljerad på insidan. Ut på nätet och hitta info om oemaljerade tetsubin och fann att de oemaljerade kannorna används till att koka upp vatten i och de emaljerade används till att brygga te i. Det stod även - ger nyttigt vatten berikat på järn (jag har järnbrist) och kan förändra smaken på ditt te. Ah, perfekt tänkte jag. Förändra smaken på det hemska gröna teet och ge mig mera järn. Detta måste provas. Och det gjorde det. Flitigt. Så tyckte jag att mitt japanska te smakade riktigt ok. Och vad pigg jag blev av det.

Senare tog jag med mitt japanska te till tebutiken (där jag för övrigt också jobbar ibland) och frågade där vad det kunde vara. Rosella sa direkt - Gyokuro! Och av fin kvalité, med glansiga mörkgröna blad. Jag vågade knappt berätta att jag hade tänkt slänga teet och nu bryggde det med "järnvatten". Gyokuro av ungefär samma kvalité där kostade över 45 franken för 100 gram. (1 franken ca. 7 kr).
Jag hem igen med mitt dyrbara te. Bryggde det med vanligt (filterat) vatten och med järnvatten. Jag märkte faktiskt ingen stor skillnad längre. Men det viktiga var, jag tyckte inte att det med vanligt vatten smakade bara spenat längre.
Vad hade hänt?

Antagligen har mina smaklökar vant sig vid smaken av japansk Gyokuro. Gott tyckte jag väl inte riktigt än att det var, men jag mådde i alla fall inte illa av att dricka det. Så tetsubinen for in i glömskan igen och Gyokuron bryggdes flitigt.

Svart te

Det som kineserna kallar rött te (hong cha), vårat svarta te (jmf. Bjerke, Petter/Mauris, Vernon 2006: 124) har länge haft mig i ett hårt grepp. Ja, hela mitt liv faktiskt ända tills för två månader sedan. Tills då, när min min gröna våg kom - min vändpunkt, älskade jag mustiga och nästan bittra, starka och tunga svarta teer. Assamteer erbjöd sig då såklart. Jag bryggde dem med mycket teblad för att få fram den smaken jag gillade. Starka teer hade varit min favorit och nu hade jag ett namn på det - Assam blev en klar favorit efter min första teprovning.

Men Darjeeling kittlade mina smaknerver. Vilket te, det är så fint i smaken! Där provade jag vidare med lite olika second flush. Dessa föll mig också i smaken, men inte så som first flush.

Ceylon, stackars ceylon. Varför varför valde de att vara i Liptons gula tepåsar?! Vilket misstag! Jag gillar inte Liptons gula tepåsar. Det teet får man serverat på alla möjliga platser och det smakar alltid dåligt. Den som sätter fram ett fat eller en låda gula Liptontepåsar känner ingen kärlek till te och tycker att de där tedrickarna bara är besvärliga som inte kan dricka kaffe. Ja, och så smakar också teet i dessa påsar.
När jag smakade min första riktiga Ceylon så kände jag bara smaken av Liptons gula tepåsar. Där var det kört för Ceylon i mina ögon. Nu när jag druckit fler olika teer, och märkt hur man känner fler och andra smaker ju oftare man provar ett te (mer om det i ett annat inlägg) så vet jag att en ny ceylonprovning måste göras.

Min farmor har alltid druckit massa spännande teer som alla kallar häxbryggder, ingen i familjen gillar dem. Hon dricker även grönt te. Och min nyfikenhet för andra teer än svarta teer har vuxit och vuxit.

Källa: Bjerke, Petter/Mauris, Vernon (2006): Te. Från Sencha till Lapsang.

I begynnelsen var Camellia sinensis assamica

Min teresa tog fart tidigt på året i 2007.
Jag var nere i stan (Zürich) och letade efter en tebutik jag visste jag hade sett och varit inne i tidigare. Den hittade jag inte, istället förde mig mitt letande till TeaGschwendner. Jag var jätteglad över att ha hittat en tebutik. Och vilket utbud de hade sen! Jag ville äntligen veta skillnaden på svarta teer, så jag köpte ett Darjeeling first flush (Darjeeling SFTGFOP 1 Lingia), ett Ceylon (Ceylon OP Uva Blairlomond highgrown) och ett mustigt Assam (Assam Nr. 5 TGBOP Boisahabi Malty). Hem och prova.

Och vilken skillnad! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men en så stor skillnad hade jag kanske inte kunnat föreställa mig. Där och då väcktes mitt intresse för te och ett stort sug efter mer smaker och kunskap uppstod.