Gröna vågen

Så kom då dagen, då jag fick mitt första gröna te. Det var oplanerat, jag fick en påse som kom från Kina av en vän. Jag smakade skeptiskt på teet. Jag använde nog kokande hett vatten, så de stackars tebladen hade inte en chans att övertyga mig. Jag gillade det inte och läste nogrannare på påsen och såg att det gått ut datum. Jättebra tänkte jag, en perfekt anledning att slänga alltihop.
Sen dröjde det ett litet tag. Jag hade läst i en teblogg om en tekanna som hade ett finmaskigt "inbyggt" filter i sig: Kyusu. Ju mer jag tänkte på denna tekannan, som jag inte visste hur den såg ut, desto praktiskare verkade hela tanken bakom denna. Att hälla teblad i kannan, hälla på vatten och sen ha färdigt te, ja, det lät praktiskt tyckte jag.
Eftersom jag då inte kunde föreställa mig att dricka te i något annat än en stor klumpig mugg, så var ju kyusun tvungen att vara ganska stor. Den första kyusun som flyttade in hos mig håller 360 ml och fyller gott och väl en stor härlig mugg.

Men min första kyusu förde också ett japanskt te med sig. I Japan produceras bara grönt te, så gissa om det var en påse med grönt te jag fick...
Jag tänkte absolut ge det en chans. Vid det laget visste jag att grönt te inte ska ha kokande hett vatten. Så jag bryggde nog med runt 70-80 gradigt vatten. Mina smaklökar skrek: SPENAT och FISK. Ush, nej, detta kunde man ju omöjligt dricka.
I samma veva drack jag ett Gyukuro (japanskt grönt te) i min tebutik. Jag ville verkligen ge det en chans under rättvisa förhållanden och lät en expert brygga det gröna teet åt mig. Även här, bara spenatsmak. Jag mådde nästan illa när jag kämpat i mig den lilla kannan på 3,5 dl. Sen så ville jag absolut smaka på andra bryggningen, jag hoppades att den skulle smaka helt annorlunda och himmelskt gott. Det gjorde den inte. Även den smakade bara spenat.

Men skam den som ger sig. Jag hem, grävde fram min tetsubin (japansk gjutjärnstekanna) som jag köpt för fem franken på en loppis. Tittade in i denna, såg att den inte var emaljerad på insidan. Ut på nätet och hitta info om oemaljerade tetsubin och fann att de oemaljerade kannorna används till att koka upp vatten i och de emaljerade används till att brygga te i. Det stod även - ger nyttigt vatten berikat på järn (jag har järnbrist) och kan förändra smaken på ditt te. Ah, perfekt tänkte jag. Förändra smaken på det hemska gröna teet och ge mig mera järn. Detta måste provas. Och det gjorde det. Flitigt. Så tyckte jag att mitt japanska te smakade riktigt ok. Och vad pigg jag blev av det.

Senare tog jag med mitt japanska te till tebutiken (där jag för övrigt också jobbar ibland) och frågade där vad det kunde vara. Rosella sa direkt - Gyokuro! Och av fin kvalité, med glansiga mörkgröna blad. Jag vågade knappt berätta att jag hade tänkt slänga teet och nu bryggde det med "järnvatten". Gyokuro av ungefär samma kvalité där kostade över 45 franken för 100 gram. (1 franken ca. 7 kr).
Jag hem igen med mitt dyrbara te. Bryggde det med vanligt (filterat) vatten och med järnvatten. Jag märkte faktiskt ingen stor skillnad längre. Men det viktiga var, jag tyckte inte att det med vanligt vatten smakade bara spenat längre.
Vad hade hänt?

Antagligen har mina smaklökar vant sig vid smaken av japansk Gyokuro. Gott tyckte jag väl inte riktigt än att det var, men jag mådde i alla fall inte illa av att dricka det. Så tetsubinen for in i glömskan igen och Gyokuron bryggdes flitigt.